Viktor Karlsson

Från wesström.se
Hoppa till: navigering, sök
Viktor Karlsson
Viktor Karlsson.jpg
{{{imagecaption}}}
Född Anders Viktor Karlsson
22 mars 1880
Svenseröd
Herrestad församling
Göteborgs och Bohus län
Död 21 november 1975
Fuxerna församling
Göteborgs och Bohus län
Föräldrar Carl Andersson
Josephina Niklasdotter
Make {{{make}}}
Maka Hagar Karlsson
Barn Sigrid
Karl
Annie
Ruth
Yrke

Anders Viktor Karlsson, född 22 mars 1880[1], död 21 november 1975.

Biografi

Denna biografi är sammanställd av Rolf Wesström under 2016.

Hagar och Viktor, 1934
Hagar och Viktor, 1953

Anders Viktor Karlsson föddes den 1880.03.22 i Herrestads Församling, Bohuslän, inom äktenskapet mellan Carl Magnus Andersson och Josephina Augusta Niklasdotter. Om barndomen är inte mycket känt mer är att han blev moderslös vid drygt 13 månaders ålder. Modern dog i, vad som på den tiden kallades nervfeber, numera tyfoidfeber (tyfus), en infektionssjukdom. Hur fadern klarar av att ta hand om ett drygt ettårigt barn efter en sådan allvarlig händelse, är inte känt men troligtvis har mor- eller farföräldrar ställt upp och passat den lille under tiden som han varit upptagen med arbete. När Viktor hunnit bli drygt 2,5 år gammal, gifte fadern om sig med Margareta Johansdotter, som då blev Viktors styvmor.

Vad som däremot är känt, är att styvmodern var elak vid Viktor, framförallt när halvsyskonen började födas. Under tiden 1889 till 1899 födde hon fem halvsyskon till Viktor, två flickor och tre pojkar. Hur denna elakhet yttrade sig, är inte känt men troligen kände hon en annan närhet till sina egna barn och Viktor blev säkert lite utanför och man får tro att uppväxten blev ganska så tuff. Det finns också anledning att tro att den tuffa behandlingen formade Viktor för det vuxna livet och att han som barn blev lite obstinat. På äldre dagar älskade han om att berätta om det första snusförsöket som slutade med att han gjorde i byxorna. Detta skulle ha hänt när han var i 9 – 10-årsåldern och naturligtvis var det några år äldre inblandade slynglar som lurade Viktor till detta.

Nästa kända fas i Viktors liv är den obligatoriska värnplikten. År 1901 var det dags att bryta upp från föräldrahemmet, Svenseröd Öfre, som det står i inskrivningsrullan, och traska och gå till Backamo Lägerplats för inställning till värnplikttjänstgöring på Bohusläns Regemente. Viktors inskrivningsnummer blev 3392/01. Denna sifferkombination var uppdelad enligt följande. 33 är ett löpnummer, 92 står för Lane kompaniområde och 01 står för år 1901. I inskrivningsrullan står det att Viktor hade en längd av 1.74 m och blev tilldelad en tjänst inom fotfolket. Denna tjänst innebar troligtvis många och långa marscher utöver den militära exersisen och disciplindrillen. Chef för detta regemente vid denna tidpunkt, var överste Olof Bernhard Malm och förläggningen var typ barackförläggning. Även sjukhus och postkontor fanns inom lägerområdet.

När militärtjänstgöringen avslutades är inte känt men när den väl var avklarad, troligtvis år 1902, återgick Viktor till sitt ordinarie arbete som jordbruksarbetare. Det var detta yrke som var antecknat i inskrivningsrullan vid hans inryckning. För Viktor hägrade andra vyer och bättre utkomstmöjligheter och han hade nog inte för avsikt att stanna kvar inom jordbruket. Vid denna tid, troligtvis omkring år 1902, var det vanligt att, framförallt, många västsvenskar begav sig till Norge för att få arbete. Detta lockade även Viktor, som packade sina tillhörigheter och for iväg västerut.

Han hamnade i den norska huvudstaden, dåvarande Kristiana, numera Oslo och fick ett arbete i ett stenhuggeri, ägt av en man vid namn Haakon Olsen Kjellgren. Denne man var ursprungligen från Skåne men hade av olika skäl lämnat fäderneslandet för att söka sin lycka och utkomst på andra sidan gränsen. Det bör nämnas att Sverige och Norge var i union vid denna tidpunkt, även om den var, milt sagt, något ansträngda relationer mellan länderna. Då arbetsgivaren även var känd som, vad man i Norge kallade ”graastensmurer” eller på svenska, ”gråstensmurare”, ingick med all säkerhet denna typ av arbete i hans åtagande. Det är känt att Viktor medverkade som byggnadsarbetare vid uppförandet av restaurant Frognesetern, när densamma byggdes upp i Holmenkollen. Vad man kan se på fotografier från denna restaurant finns en del murar och säker också grundläggning av murad gråsten vid anläggningen och med all säkerhet har Viktor bidragit med sitt arbete vid uppförandet av dessa.

Under vistelsen i Norge, var det naturligtvis ofrånkomligt för Viktor att träffa arbetsgivarens barn. På besök, kom ibland dottern Hagar, som arbetade som tjänstepiga hos en familj i Horten.

Av ett fotografi av Hagar från denna tid kan man mycket väl förstå om Viktor blev intresserad och tycke uppstod snart. Intresset var ömsesidigt och resultatet blev att Hagar, under hösten 1904 kunde konstatera att hon blivit gravid och den 10 maj 1905 födde hon dotter Sigrid. Då var det dags för Viktor att legalisera sitt förhållande och den 26 mars 1905[2] stod bröllopet mellan kusken Viktor Carlsson och tjenstepigan Hagar Kristense Kjellgren. Detta året var det mycket spänt och hotfullt mellan Norge och Sverige på grund av den rådande unionsupplösningen, där även risk för krig förelåg mellan länderna. Norska ”gutter” såg inte med blida ögon på att svenska pojkar kom till Norge och lade beslag på norska flickor samt gjorde dessa med barn. På grund av det rådande läget, förstod Viktor att det var säkrast att återvända till Sverige och ta med sig Hagar och den nyfödda dottern. Då han inte hade något att komma tillbaka till, tog han dock sitt ansvar och reste själv för att på något sätt ordna upp tillvaron för sin familj. År 1905, väl hemkommen till Sverige, skaffade Viktor sig ett arbete på Göta Sulfit AB samt började bygga ett hus i Ängarna, Lilla Edet. När huset var klart, reste Viktor tillbaka till Norge, hämtade sin Hagar och tog med sig henne och dottern till det nya hemmet.

Nu hade Viktor en familj att tänka på och slitet för brödfödan började. Det var viktigt med inkomster då det säkert fanns skulder som skulle avbetalas, med tanke på det nybyggda huset. Barnaskaran började också att växa och redan år 1906 föddes sonen Karl Hugo. År 1908 kom dottern nummer två, Annie och år 1911 dotter nummer tre, Ruth. Enligt obekräftade uppgifter skulle ytterligare en son ha fötts men varit död vid födseln.

Socialismen var på frammarsch i Sverige, vid denna tid, och det var något som Viktor hakade på och engagerade sig i fackföreningsrörelsen på ett tidigt stadium. Han ansökte om och blev medlem i SOIAF:s avdelning 138 i Göta och blev snart invald i dess styrelse som styrelseledamot. Det finns muntliga uppgifter om att han kunde vara lite obekväm för arbetsgivaren, i sin roll som facklig representant och var också, vid något tillfälle, hotad med avsked på grund av sitt kämpande för bättre villkor för de anställda. Enligt uppgift fick dock, den överingeniör som hotat, lämna företaget långt före Viktor, som blev kvar i 42 år tills det var dags att gå i pension.

En annan hjärtefråga för Viktor vart att sätta stopp för brukspatronens handelsbod, där oskäliga priser togs ut för de varor som såldes till anställda på bruket. Arbetarna fick, med sina låga löner, betala dyrt för de varor som de köpte i denna handelsbod. Kooperationen var en ny företeelse i samhället och Viktor, tillsammans med ytterligare intresserade personer, startade Göta Älvdals Kooperativa Handelsförening och tog plats i dess styrelse samt tillhörde dess medlemsråd i femtio år. Resultatet av detta blev att brukspatronens handelsbod så småningom fick läggas ned. Viktor var även verksam som ledamot i dåvarande Fuxerna kommunfullmäktige under en tid av 6 år.

Under en period, vid tiden för Första Värlsdkriget, är det känt att Viktor var fiskförsäljare och drog omkring med en kärra, vilken han försålde sina varor ifrån. Orsaken till denna förändring av arbetsuppgifter är inte känt med troligtvis kan en arbetskonflikt vid Bruket eller någon annan form av tillfällig friställning vara anledningen.

Då Viktor kände ett stort ansvar för sin familj, var det mycket viktigt för honom att ha ett arbete, eller som han själv uttryckte det ”att ha ett knog”. Detta yttrade sig inte minst under år 1944, då en strejk utbröt på Göta Sulfit AB och Viktor blev tillfälligt arbetslös.

Möjligheten till ett tillfälligt arbete uppstod vid detta tillfälle då Bohus gamla järnvägsstation skulle rivas. Viktor ansökte om arbete hos det företag som fått rivningsuppdraget och fick där en tillfällig anställning. Inkvarteringsproblemet, under denna tid, löstes genom att han bodde hos yngsta dottern Ruth som med sin familj hyrde en omodern lägenhet i andra våningen, i en centralt belägen jordbruksfastighet, i samhället. Under rivningsarbetet med den gamla järnvägsstationen uppstod ytterligare ett rivningsuppdrag i samhället. En ladugårdsbyggnad tillhörande ett arrendatorboställe, ägt av Oskar Tidemans dödsbo, skulle rivas. Jordbruksverksamheten där skulle avvecklas och kvarvarande marker utarrenderas till andra jordbrukare i området. Det kvarvarande boningshuset skulle så småningom bli ett hem för dottern Ruth och hennes familj.

För att dryga ut sina inkomster var Viktor även en hängiven biodlare under många år. Det finns upp- gifter om att han hade 80 bisamhällen igång när verksamheten var som störst. Det är inte svårt att förstå hur mycket arbete han och hustrun Hagar fick lägga ned på denna verksamhet. Dock var han mycket stolt över den färdiga produkten och inte minst med glasförpackningarna, som var försedda med etiketter, färdigtryckta med hans namn och adress. I Göta Älvdalen fanns också en biodlarförening där Viktor var dess mångåriga ordförande och mycket aktiv. Strax efter krigsslutet 1945, gjorde nämnda förening en resa till Norge, för att stötta sina norska kollegor i återuppbyggnaden av biodlarverksamheten där, efter den tyska ockupationen och Viktor reste, tillsammans med mågen Allan Larsson, som ressällskap till Oslo.

I samband med detta besök fick Viktor också knyta en återkontakt med svägerskan Olga och hennes dotter Bergliot i Oslo. I samband med den tyska ockupationen den 9 april 1940, upphörde alla släktkontakter över gränsen och makan Hagar hade ingen aning om den närmaste släkten levde. Deporteringar och andra otrevligheter var inte ovanliga i Norge under denna tid. Det är inte svårt att förstå att glädjen var total när kontakterna återupptogs. Efter detta tog det inte lång tid innan Olga och Bergliot besökte Sverige för att hälsa på släktingarna.

Viktor var också tillfälligt behjälplig med utlåning av pengar när döttrarna Annie och Ruth med familjer skulle skaffa ett större och bättre boende i form av egna hus.

Dottern Annie och hennes make Allan skaffade, i början på 1930-talet en villa på Lunnarberget i Lilla Edet. Någonting gick snett med den ekonomiska delen och en konkurs var oundviklig. Viktor fick ta det ekonomiska ansvaret, som borgenär, vid detta tillfälle och hur man senare löste detta, är inte känt.

År 1945 var det dags för dottern Ruth med familj att köpa det kvarvarande boningshuset efter den tidigare omnämnda och nedlagda jordbruksfastigheten i Bohus. Viktor lånade ut den överenskomna köpeskillingen som senare omsattes i ett lån i Lilla Edets Sparbank. När väl fastigheten fått gällande lagfart. Då kunde densamma ligga som säkerhet för lånet och Viktor fick tillbaka den utlånade summan inkl. överenskommen ränta.

År 1947 fyllde Viktor 67 år och då var det dags att gå i pension från Göta Sulfit AB efter ett slitsamt och händelserikt arbetsliv. Dottern Annie och hennes make hade tagit över huset, som Viktor byggt, och börjat reparera detsamma. Viktor och hustrun Hagar hade dock ett skriftligt avtal om att kostnadsfritt få bo kvar i sin lilla lägenhet på andra våningen, så länge de själv önskade. Nu kunde Viktor ägna sig åt sin favoritsysselsättning, biodling på heltid. I den lokala pensionärsföreningen blev både Viktor och Hagar medlemmar och han tog snart plats i dess styrelse samt var dess ordförande under en 8-årsperiod. Under denna tid anordnade föreningen många bussresor till olika utflyktsmål i Västsverige. På några av dessa resor medverkade bl. a dottersonen Rolf Wesström, tillsammans med andra musikanter, med musikalisk underhållning ombord på bussarna.

I början på 1950-talet behövde Lilla Edets Pappersbruk AB utöka sin areal för att bygga en ny ångcentral Det markområde som var aktuellt, var det lilla egnahemsområde, där Viktor och Hagar bodde. Bruket köpte in området inkl. där liggande villor och planerade för en förflyttning av dessa till ett nytt tomtområde några hundratal meter närmare Lilla Edets samhälle. Då upphörde Viktor också med sin biodlarsyssla, då det inte fanns utrymme i det nya området får några bisamhällen. Bruket satte sina planer i verket, flyttade villorna samt moderniserade dem samtidigt. Under tiden fick Viktor och Hagar ett tillfälligt boende i ett område nära Fuxerna Kyrka. När de flyttade husen var klara, kom Viktor och Hagar tillbaka till sin gamla lägenhet, som nu var moderniserad i dåtidens standard och kunde där leva ett behagligt pensionärsliv under några år.

Viktor och Hagars grav på Fuxerna kyrkogård.

Med ålder kommer tyvärr sjukdomar och i början på år 1960 blev hustrun Hagar allvarligt sjuk. Hon vårdades dock i hemmet med hjälp av barnen, som delade på bördorna samt med benägen hjälp av en läkare som gjorde täta hembesök. Hagar hade nu nått en aktningsvärd ålder och var ålderdomssvag. Man insåg att överflytta henne till ett sjukhus inte skulle förbättra hennes situation och av denna anledning skulle bli kvar i hemmet till slutet. Den 13 mars 1960, bara några dagar innan sin 82-årsdag, orkade Hagars hjärta inte mer och hon somnade in lugnt och stilla. Den dagen och begravningsdagen den 20 mars 1960 var tunga dagar för Viktor, som saknade sin Hagar väldigt mycket. Då ett par har strävat ihop i mer är 55 år, får man förstå att saknaden blir stor.

Viktor, som var två år yngre än sin hustru, hade nu fyllt 80 år. Med ålderns rätt och den påtvingade ensamheter gjorde att han sökte sig till ett äldreboende, för att på så vis få hjälp med allehanda sysslor och också lite sällskap på ålderns höst. Lindkullens äldreboende i centrala Lilla Edet blev nästa anhalt för Viktor. Där fick han disponera en tvårumslägenhet i andra våningen. I husets tredje våning fanns en allmän samlingssal som kunde användas av de inneboende. Där firade Viktor, den 22 mars 1965, sin 85-årsdag tillsammans med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Trots sin ålder, var Viktor förvånansvärt vital och stark, en ynnest som följt honom genom hela livet. Ett gott humör gjorde inte saken sämre och vid en tidningsintervju i lokalpressen, vid 90 års ålder, fick den förvånande reportern höra, att Viktor var den sista i sin åldersgrupp som ännu gick lös.

Med åldern kommer dock krämporna och detta drabbade naturligt även Viktor till slut. Efter ett par omgångar på sjukhus, somnade Viktor in för gott den 21 november 1975, vid dryga 95 års ålder. Efter ett långt och strävsamt liv återförenades nu Viktor med sin Hagar och säkert även med sina förfäder som finns angivna nedan. Nu vilar Viktor och Hagar i sin grav som är placerad strax nordost om kyrkans kor, på Fuxerna kyrkogård tillsammans med dotter Annie och hennes make Allan.

Antavla

Gen 0 Gen 1 Gen 2 Gen 3 Gen 4
Viktor Karlsson
1880-03-22 - 1975-11-21
Carl Andersson
1851-10-23 - 1940-06-14
Anders Rearsson
1806-01-15 - 1861-12-21
Rear Andersson
1755-12-28 - 1828-03-19
Börtha Berntsdotter
1776-01-01 - 1828-03-07
Annika Carlsdotter
1810 - 1876-05-04
Carl Jonsson
1779-02-14 - 1826-01-04
Rangela Kristensdotter
1781-12-17 - 1862-01-05
Josephina Niklasdotter
1854-02-11 - 1881-05-02
Niklas Andersson
1826-06-14 - 1906-04-18
Anders Nilsson
1801-05-29 - 1839-09-30
Anna Britta Benjaminsdotter Berg
1805-04-05 - 1885-06-26
Anna Helena Johansdotter
1834-05-13 - 1859-02-10
Johan Olsson Sund
1796-06-15 - 1842-03-23
Anna Maria Håkansdotter Bolin
1793-11-11 - 1835-07-24

Släktforskningskommentarer

Referenser

Noter

Externa länkar